Ska vi fortsätta fundera kring det här med ekologisk odling, nu när debatten ändå är i full gång i VK?

Jag läser Torbjörn Wennebros replik i VK och den här texten är ett försök att förstå vad det är som ljuder falskt i mina öron. Jag är inte rätt person att ifrågasätta de siffror som Torbjörn använder på ett direkt sätt, det finns det andra som är bättre lämpade att göra. Däremot kan vill jag gärna fördjupa det som skrivits på ett filosofiskt plan.

Det missljud jag hört när jag läst Torbjörns text handlar kommer från allt för trånga systemgränser. Torbjörn skriver att “jordbrukets uppgift är inte att producera biologisk mångfald, jordbrukets uppgift är att producera livsmedel”. Det är ett klassiskt exempel på externaliserade kostnader. På något vis tänker sig skriftställaren att den biologiska mångfalden ska hanteras någon annanstans, utanför jordbruket. Vem som ska stå för de kostnaderna är något oklart. Torbjörn gör ett stort nummer av att konventionell odling har högre avkastning än ekologiskt odling. Det är ett påstående som säkert är sant – sett i ett snävt perspektiv. Avkastningen per ytenhet är lägre i ekologisk odling. Flyttar man ut systemgränserna och inkluderar sådant som Marockansk fosforsbrytning, energiåtgången vid tillverkning av kvävegödsel och ökad miljöstörning genom bekämpningsmedel är det inte lika självklart vad som är mer förnuftigt.

Arne Naess är en av mina stora filosofiska inpirationskällor. Han var bland annat en stor inspirationskälla för det tidiga miljöpartiet. Ett begreppspar jag ärvt av honom är förnuft och snusförnuft. I Naess värld (och i min) är något förnuftigt om, och endast om, det står i samklang med våra djupaste värderingar. Snusförnuftigt är sådant som är förnuftigt enbart sett i ett snävt och tekniskt perspektiv. Om det är trångt på vägarna är det nära till hands att vilja bygga bredare vägar. Det kan vara en snusförnuftig lösning på problemet. Lyssnar vi till förnuftets röst kanske vi börjar fundera på om vi verkligen vill ha en värld där människor behöver transportera sig långa sträckor varje dag, vad den bredare vägen gör med mindre samhällen längs med vägen och hur det globala klimatet påverkas av en bredare väg.

Torbjörns resonemang bygger på en mycket snäv måttstock för jordbruket – avkastning per ytenhet – och i mina ögon är det ett allt för snusförnuftigt synsätt. Ett förnuftigare perspektiv tar in fler och mycket mer komplexa aspekter. Hur ser vi på naturen – som en fiende att övervinna med konstgödsel eller en vän att samarbeta med? Vill vi vara beroende av import av konstgödsel? Ser vi jorden som något levande med ett eget värde eller ser vi den enbart som en behållare för våra växters rötter och näringen vi tillfört?

Hur vi, som enskilda och som samhälle, väljer att bruka jorden är långt ifrån så enkel som Torbjörn vill ge sken av. Det är en djupt existentiell fråga.

(Vi på Marstorps Mat odlar inte ekologiska grönsaker. Begreppet ekologiskt jordbruk och ekologisk mat är skyddade termer som endast får användas av de som är certifierade av ett kontrollorgan. Det har vi på Marstorp valt att inte vara. Däremot använder vi ekologiska principer och applicerar KRAVs regelverk i de flesta delar.)